Dakar fashion. Bild: Seneweb

 Dakar fashion. Bild: Seneweb

Månadens Post

TIA – This Is Africa

Publicerat 2012.04.02

Petra Dokken, Dakar, Senegal

Med knäna upptryckta mot hakan längtar jag efter att få landa på Dakars flygplats. Europeiska nyhetsstationer har rapporterat om våldsamma demonstrationer i Senegals huvudstad. Fransmannen som sitter intryckt bredvid mig på flygplanet är förvånad att jag ska resa runt i landet. Varför nu? Nu när det snart är presidentval och oroliga tider. ”Var försiktig”, säger han.

Luften är fuktig och unga män är överallt. De vill bära väskorna, köra mig i sin taxibil, eller växla mina euros mot den lokala valutan. Den gula taxibilen är tilltryckt över hela karossen, krossade rutor, men den rullar. Det är redan midnatt och Dakarnattens blekt gula elljus får mänskliga siluetter att se ut som mörka skuggor. Ofärdiga, halvfärdiga hus i cement. Horder av människor längs vägkanterna.

Nästa morgon när jag kikar fram under myggnätet är det Atlanten som dånar utanför hotellbalkongen. I diset syns människor, de fiskar från små träbåtar och en stor rovfågel har landat på en stolpe ett par meter bort. Välkommen till en annorlunda plats, hundratals mil från Göteborg.

Senegal är en stabil en demokrati. Närmare fem av landets tretton miljoner invånare bor i Dakar. Det är i de norra förorterna som framför allt unga män har demonstrerat. Mot att den sittande presidenten Wade, som lovat mycket men gjort mindre de senaste tolv åren återigen kandiderar, för en tredje period. Wade är dessutom 85 år gammal eller till och med äldre och befolkningen vill ha en yngre representant. Wade har också visat tendenser att styra och ställa på sina egna villkor, han har bland annat gjort sin son till en superminister och försöker kringgå regelverket kring hur länge en president egentligen får sitta. Det är därför Västafrikas och en av hela Afrikas internationellt mest kända musiker Youssou N’Dour valde att själv kandidera, för att som han säger sätta ljus på valet och minimera risk för valfusk. Den senegalesiska sångaren är omåttligt populär i sitt hemland, han driver bland annat en musikklubb i Dakar och anses vara en moralens väktare. Så när en domstol inte godkände N’Dours kandidatur blev det ramaskri. Bland demonstranterna finns många yngre musiker, hiphopare som gjort karriär i USA återvänder hem för att stötta sin nations utveckling.


Parkeringsskylt i Dakar. Foto: Jeff Attaway

Som vanligt söker medierna sensationer. Läget i Dakar är lugnt, inte alls på ”randen till inbördeskrig”. Detta är en nation som till 95% är muslimer, resten katoliker och nästan alla har någon slags relation till afrikansk animism – utan motsättningar. Flera muslimska grannländer kallar senegaleserna för ”muslimer light”. Motsättningar mellan de olika stammarna, eller rasism mot vita européer lyser också med sin frånvaro. Istället är Senegal känt som teranga-land. Teranga är ett begrepp som betyder gästfrihet. En gästfrihet som bjuder in olika.

Av alla afrikanska länder jag har besökt och erfarit, i alla väderstreck, är Senegal det mest öppna och toleranta. Aldrig förr har alla människor jag möter varit så trevliga och generösa med att dela med sig. Jag ser den ekonomiska fattigdomen, brist på rent vatten och el i byar, på utbildning och sjukvård, absolut. Men jag upplever ingen misär, rädsla eller våld. Mat finns. Kultur finns. Musik, dans och glädje finns.

Gatubilden i Dakar är helt fantastisk. Överallt går försäljare, de knackar på bilrutan, och kränger samma (ursäkta mitt personliga värdeomdöme) Kinaproducerade skit som du hittar över hela världen idag. Plast, kopior, fake. Kläder, prylar, apparater. Varorna kommer med stora lastfartyg till Dakars hamn, samma hamn som exporterar fisk till bland annat Kina. Snygga kvinnor i traditionella afrikanska kläder med långa kjolar i mönstrade tyger och extravaganta huvudbonader eller håruppsättningar. Fåfänga män i hiphop-style med smycken och solglasögon. LV-väskor och italienska skor, skräddarsydda kostymer eller knälång klädedräkt med vida byxor undertill. Baseballkepsar, fez-liknande hattar eller midjelånga dreads. Dakar är lika urban som vilken metropol som helst (medans alla mindre städer och byar fortfarande har häst och vagn som kollektivtrafik, Senegals metro även kallad). Här finns gallerior och saluhallar, fastfood och franska lyxkrogar. Reklamskyltar marknadsför hårprodukter, mobiltelefoner och matvaror. Ett dominerande tecken i tiden är många pojkars och mäns dröm om att bli en känd brottare. För wrestling är jättestort här. En folkfest, ofta på arenor om söndagarna, som naturligtvis inkluderar trummor och färgstarka kläder. Blir du en vinnare, blir du också en superstjärna. Den här kommunikationskanalen används tydligt för produktplacering, på stora billboards längs motorvägen ser man att två giganter ska mötas i mars, samtidigt kopplar man till olika produkter. Produkter som många senegaleser endast kan fortsätta att drömma om.


Allmän badstrand i Dakar. Foto: Jeff Attaway

Kreativiteten på en plats som denna är enorm. För att överleva i det icke-organiserade krävs entreprenörskap och uppfinningsrikedom; här finns ingen a-kassa eller studiebidrag. Småskaliga business, från små skrädderier till att effektivt laga dina skosulor på gatan är en del av landets ekonomiska verklighet. Kulturen erbjuder också stor hantverkskunnighet. Jag träffar konstnärer som målar i sand, koramusiker som tillhör griotfolket och lärt sig konsten även sina förfäder och nomader som bygger särklassiga hyddor.

Och det är, med allt vad det innebär, TIA – This Is Africa. Som de säger själva, de vill utvecklas men inte nödvändigtvis gå exakt samma väg som västvärldens länder en gång valde.

Petra Dokken är fri skribent, kreativ redaktör och konstant vagabond. Utifrån möten med människor återberättar hon skärvor av verkligheten. Människor hon möter på sina resor, resor till metropoler såväl som byhålor. www.dokken.se