Bild: Kim Björnsson

Före, under, efter. Om att ställa ut på Paris Design Week.

Jag blev inbjuden att delta i en utställning, ’1000 Vases’, under Paris Design Week. Den här texten är ett nedslag i vad som händer kring en sådan chans. Jag vill ta reda på hur det känns att dela med mig av de ocensurerade tankar som pågår parallellt med den aningen mer lättsinniga yta jag visar upp i sociala medier. Hur är det att inleda en karriär som kreatör med uteslutningsmetoden som vag tillvägagångsmodell. Med stram budget, lågt tidskapital, utan erfarenhet men med en passion, mycket eftertanke och en önskan om tålamod.

Före: att delta eller inte?
Tvekar, då det kostar en slant att delta. Den ständigt rådande frågan - är det rimligt att behöva betala för att visa upp sin konst, sina produkter? Jo, men på mässor och liknande betalar du för monterplats. Oavsett bransch. ”Satsa för att vinna”. Denna obehagliga formulering. Kanske är det en sorts feghet som mitt obehag består av? För att det finns något att förlora i att satsa. Och jag som inte har ett tydligt mål med mitt skapande, som inte identifierat vilken väg jag ska gå? Eller, vilka vägar som finns?

Men. Klart jag blev smickrad över frågan. Och efter en del övervägande beslutade jag mig för att hoppa på den här utställningen. Jag har i förväg ingen aning om vad det innebär, vad det kommer ge, om det kommer ge någonting. (Så är det naturligtvis för alla, i alla branscher. Hybrisen och det dåliga självförtroendet är underhållande sammanflätade.)

Jag tror att jag prövar mig fram genom uteslutningsmetoden. Hoppar på något och analyserar i efterhand om det var värt tiden och pengarna. Var det kul eller spännande? Förstod jag något jag inte förstått förut? Eller handlar mitt deltagande om vilka människor jag möter? Vilka de är, vad de gör, vad de har att berätta? Vill jag att sådant ska spela någon roll? Har ingen aning om vilka svar som skulle kunna följa de frågorna. Det känns inte helt sunt att tänka på det här, men ändå, på något sätt nödvändigt. ”Sterile”, det verket jag ska delta med är i alla fall färdigställt, och lådan är byggd. Och jag har bokat tvättid dagen innan avfärd.

Paris i september, hur illa kan det bli?

I Paris, vernissage.
Jag är lite ängslig på morgonen. Ska åka till utställningslokalen för att leverera det verk jag kommit hit för att visa upp. Orolig över banala anledningar. Anledningarna känner jag dock inte till just nu, i sängen bredvid min partner, i den lilla lägenheten på sjätte våningen. Är bara en subtilt grinig gubbe. Skäms över det. Jag oroar mig t ex för att snubbla och störta huvudstupa ner i den trånga trappen med låda, konstverk och kropp mot näsblod och allt åt helvete. Eller jag kanske sätter mig på rätt buss, men i fel riktning långt bort från dit jag ska. En enda pryl kan göra mig nojig. Jag är inte mentalt rustad för ett liv med späckat schema. Dessutom hade jag upptäckt att utställningens hemsida innehöll en gedigen mängd information om de som ställer ut. Om alla utom mig. Bara ett foto på mitt verk. Inget annat, trots att de långt tidigare bett mig om både praktiskt saklig och mer målande beskrivningar av mitt arbete. Självförtroendet svajar till vid sådana upptäckter. Mitt cyniska jag utgick ifrån att det naturligtvis rörde sig om att jag ligger så långt ner i hierarkin att jag endast duger som dörrmatta.

Ett efter ett betas orosmomenten av ju närmare vernissagen vi kommer, och lugnare blir jag. Dags att lämna in mitt bidrag till utställningen. Vi når fram till lokalen med allt i behåll, kliver in genom de djupblå portarna, som jag fick för mig är så karaktäristiska för… ja, Paris? I och med det här med hemsidan har jag förberett mig på att argumentera. Känner mig gnällig, men ändå med en känsla av att jag faktiskt har rätt till samma presentation som alla andra. Frågar mig fram, börjar skruva upp lådan i väntan på att hitta någon med svar på mina frågor. Går fram till en rygg med ett försiktigt: ”Excuse me? Hi, hello, yes, my name is Matz, I am one of the exhibitors. I was thinking about the webpage… ?” Varpå hennes ansikte intar en skyldigt orolig min och frågar ursäktande om något har blivit fel. Det är tydligen många som hört av sig och varit arga för allt möjligt angående hemsidan. Den insikten får mig att blixtsnabbt, instinktivt övergå till någon slags överseende och världsvan människa, som vet att allt kan bli lite fel ibland, men också att allt löser sig, osv. Det är ingen fara, men om du har möjlighet att få upp den text jag skickat skulle jag bli glad. ”Oh, I’m so sorry, of course!”, svarar hon. ”No problem, was just wondering”, svarar jag med samtliga muskler i ansiktet inställda på viloläge. I det ögonblicket spelar jag så bra att jag själv går på det. Löjligt men underhållande.

Kliver ut genom porten iklädd ett lättsinnigt gott humör. Allt har gått som på räls! Så lätt! Inte en tanke på att jag lagt varje ledig minut de senaste två månaderna på att komma fram till det här uttrycket. Stod t.ex. efter en sömnlös natt utanför Biltemas entrédörrar och väntade på att de skulle öppna bara så jag kunde köpa en diamantklinga till vinkelslipen, för att sedan eventuellt kunna modifiera betongskelettet till vasen, som fullständigt skitit sig. Varför ska jag alltid ge mig på tekniker och material som jag inte vet något om? Eller som då, två dagar innan avfärd då jag råkade bryta loss en bit från verket. Ännu en grubblande sömnlös natt. För en vas. Gjord av betong, mosaik och tvättsvamp.

Paris i september va? Som ett barn. Rödvin och nyinköpta böcker. Snart vernissage. Just det, jag hade med mig vasen som handbagage och min väska med kläder kom aldrig med på samma flight som mig. Min skamlöst svettiga t-shirt hade nog inte räknat med att mingla runt på vernissage. Inte jag heller, men så blev det. Rödvin och nyinköpta böcker. Oj, mycket folk utanför den blå porten. Finklädda, spännande. Väl inne ser jag personen som har en designblogg som kontaktat och bjudit in mig till utställningen.

Vi går uppför trappan till balkongen, drycken och de med inbjudan. Personen från designbloggen känner igen mig, utbrister mitt namn, sedan de där kindpussarna jag aldrig blir bekväm med. Vi börjar småprata, men jag som varken är bekväm eller intresserad av kallprat börjar fiska efter något perspektiv jag själv inte vet någonting om. Möts av en perfekt anekdot i form av slutkläm och tidslängd. Personen jag har framför mig är till skillnad från mig ett mingelproffs, vars ögon ömsom ser på mig ömsom letar efter andra att välkomna. Så jag tackar och bugar och önskar Designbloggen en trevlig kväll. Vill inte störa mer.

Men hallå, nu är vi ju här! Mållinjen ni vet. Jag har gjort mitt. Har helt enkelt ingen lust att forcera fram ett mingelbeteende. Undra om man får sno åt sig mer än ett glas var? Jag och mitt sällskap placerar oss längst bort på balkongen. Efter någon extra vända till baren börjar vi bli lite flamsiga, och det är bara härligt. Vi spejar ut över lokalen, försöker bilda oss en uppfattning om hur utställningen mottas. Det är ganska mycket folk kvar när vi lämnar tillställningen.

 

1,5 månad senare.
Så, vad har den här upplevelsen gett mig? Förändring för mig sker för det mesta i så små steg. Som i det här fallet då jag har svårt att avgöra om det ens har hänt någonting alls. Är det en insikt värd att ta med sig?

Det perfekta formatet känns onödigt att leta efter, då jag själv och relevanta plattformar är dynamiska. Plötsligt har vi bytt riktning. Jag vet att jag letar efter ett format att passa in i, men börjar inse att det endast är relevant om jag känner ett behov av att ha kontroll över sammanhanget. Det har inget med min konst att göra, som istället mer än gärna får pröva sina berättelser i olika sammanhang. Sammanhanget kanske delvis bör leta upp mig, som i det här fallet.

Jag lär mig mer om mina verk när jag möter människor som undrar vad jag tänkt, och som har något att berätta för mig. Jag beskriver om och om igen, plockar in tankar som andra relaterat till det jag gjort tills en berättelse formats till något jag känner stämmer överens med verket. Det kan jag nu bekräfta efter att ha kommit till den slutsatsen gång på gång. Det är alltså en viktig del av mitt arbete, att dela med mig av det jag gör. Så att jag kan gå vidare, för att kanske senare titta in igen. Så det är kanske inte heller uteslutningsmetoden jag sysslar med, utan snarare ”ditt-och-datt-metoden”, vilket i sig skulle passa mig bättre in på mina samhälleliga och personliga ideal.

-----

Text: Matz Engdahl, konsthantverkare

Hör av dig!

Har du något du vill tipsa oss om på ADA, eller kanske bara har synpunkter på något vi publicerat på hemsidan. Maila gärna oss på info@adasweden.se




logo

Hej!
Fyll i formuläret för information och inbjudningar från ADA.
Vi skickar grejer max 1-2 gånger i veckan.
Du kan avanmäla dig när som helst.
Vi ses!
//ADA

* Obligatoriskt fält
Uppgiftslämnandet genom detta formulär betraktas som ett samtycke till personuppgiftsbehandling enligt personuppgiftslagen (PuL).

× Stäng