De ökade samhällsklyftorna i Sverige har varit i fokus under de senaste åren. Det handlar om hur de rika blir rikare medan medelklassen hamnar på efterkälken, bristande integration som leder till utanförskap och om hur riktad media bidrar till polarisering, med mera. Men det talas sällan om kultursegregation. Det finns de som lever och andas kultur och de som köper sin ”konst” på Ikea. Jag vet inte hur många gånger jag besökt hem där väggarna pryds av svartvita stadsvyer från London med en röd dubbeldäckare i fokus, eller ett stort lejonansikte som man bara inte kan undgå att få ögonkontakt med.

Sorgligt nog räknas jag själv mer till den sistnämnda kategorin, även om Mufasa inte hänger på min vägg och stirrar. Men, under den senaste veckan har jag tagit mitt första steg in i den kulturella och kreativa världen och blivit väldigt positivt överraskad och imponerad över engagemanget som bubblar hos illustratörer, designers, arkitekter och fotografer. Den energi och tid som de lägger ner på sina alster är beundransvärd och inspirerande. Att jag fått möjlighet att träffa kreativa människor med olika bakgrunder, ta del av deras historier samt idéer bakom deras verk har fått mig att uppskatta form och design på ett helt annat sätt.

En annan grej som jag uppmärksammat under dessa möten och samtal är formgivarnas problem att nå ut till olika målgrupper. Det verkar helt enkelt som att det är svårt att locka gemene man till olika former av kulturella evenemang. Det är tydligt att det oftast är samma typ av människor som kommer medan vi som inte vet hur man beter sig på en vernissage snällt stannar hemma.

Jag har aldrig tidigare deltagit på vernissage och besöker sällan museum eller utställningar. Jag jobbar extra på en teater, men har bara gått på några få föreställningar. Det verkar som om min analys till viss del stämmer. Det finns en klyfta.

Hur ska vi då göra för att minska denna kulturella klyfta? Hur skapar vi intresse och lättillgängliga kulturevenemang som attraherar en bred publik? Det finns ingen specifik instruktionsbok med steg-för-steg-beskrivningar för hur detta ska åstadkommas. Men, jag har en hypotes som lyder; Om någon som mig insåg vikten av en levande kultur och den gemenskap den kan erbjuda, så är det ytterst sannolikt att andra, likt mig, kan få liknande insikter. Så, mitt budskap till dig: Bjud med den där vännen med lejonpostern till nästa utställning eller kulturevenemang. Vem vet, hen kanske får samma revolutionerande upplevelse som jag fick.

//Emma Axelsson

Emma.axelsson@businessregion.se