Välkommen att ta del av ett performance där du som deltagare guidas till ditt eget dödsögonblick!

Det som först låter farligt är ofta det som senare visar sig vara det motsatta. Det här är ett av de tillfällena. ”Pernilla Ljungkvist/The Psychic Artist - Ger Dig Dödsögonblicket” har som avsikt att ge dig en varm och ljus upplevelse av det som vi alla en dag möter. Den där stunden då vi går från levande till död, från ett till något annat. Det är alltså inte HUR eller NÄR du kommer dö utan den stunden då vi färdas till något annat. De som upplevt nära döden-upplevelser talar ofta om en ljus tunnel t.ex. Dödsögonblicket. Genom att avdramatisera, och uppleva något som kan påminna om döden, är förhoppningen att vi kan bli mindre rädda för den. Vågar du prova?

Performancet har 18-årsgräns och du garanteras inte att möta det ögonblick du vill, det som däremot utlovas är att det är upplagt för en ljus upplevelse. Vad du sedan väljer att göra med den är i slutänden upp till dig.

Du kan som deltagare välja mellan två alternativ:

1: Vill du veta hur performancet kommer gå till går du vidare och läser här http://www.pernillaljungkvist.se/Upcoming-News

2: Du kan också välja att inte veta i detalj i förväg, det du däremot måste veta är i korta drag hur performancet är upplagt. Om du väljer detta alternativ så ange det i bokningsmailet, du kommer då få de detaljer du måste ha inför ditt deltagande.

Max 10 deltagare, du bokar din plats till pljungkvist@gmail.com och inväntar bekräftelse. Fredag 11 november kl 18-20 Du bestämmer själv när du är färdig så verket är mellan 1 timme och 30 minuter till 2 timmar. Performancet ingår i Röda Sten konsthalls entréavgift: 40 kr ordinarie pris, 20 kr för student, pensionär och arbetssökande, gratis under 26 år.

Pernilla Ljungkvist, konstnär, verksam i Göteborg. Tilldelades Göteborgs Stads Kulturstipendium 2016 med motiveringen: ”Pernilla Ljungkvists arbete har inget med illusioner att göra utan handlar om att ta sig an en idé så till den grad att hon, deltagare och publik, blir idén. Hon har sedan utbildningsåren på Valand konsekvent varit en representant för ett innerligt och spirituellt uttryck genom sina performance. Ofta har hon tolkats feministiskt men det är det allmänmänskliga och i någon mån de känslor av ensamhet och smärta som vi människor delar, som träder fram allra starkast genom Pernilla Ljungkvists arbete.” www.pernillaljungkvist.se

Prolog

Jag ligger i badkaret och blir helt plötsligt rädd för döden. Rädslan över att inte hinna med allt, att inte få vara jag längre. Att behöva börja om från början. Några dagar efter ser jag filmen Magic Mike XXL, den är fruktansvärt dålig men jag kan ändå inte sluta titta. I en av scenerna berättar Magic Mike för sina manliga strippvänner (som han inte har sett på länge och nu ska åka på en sista strippmässa med, nu ska de liksom strippas så jäkla hårt) hur de borde ta mer risker. Du, säger han till den där biffiga killen, du gör ju alltid samma brandmansrutin men gillar du ens brandmän? Han håller ett tal om hur man måste göra det man själv brinner för, att om man tycker om det man själv gör så syns det och andra kommer per automatik också att tycka om det. Alla Magic Mikes strippvänner blir väldigt uppeldade, de slänger ut sina kostymer genom bussfönstret och skriker ”Yeah!”. Den biffiga med brandmansrutinen säger att han vill ge kvinnorna den ultimata upplevelsen, att få gifta sig (nu blir alla de andra väldigt uppeldade också) och liksom köra hela stripprutinen som en miniversion av frieri, bröllop och bröllopsnatten. ”Yeah!” På strippmässan blir kvinnorna som galna när den biffiga strippan väljer ut en av dem och går ner på knä framför henne. När han spänner fast henne i sexgungan på scenen tjuter de alla och biffiga strippan ser så glad ut.

Jag tänker på Magic Mike där i badet, att jag ska göra det jag brinner för. Och nu brinner jag för döden.

I ett radioprogram hör jag en intervju med två läkare som båda haft nära döden-upplevelser, och hur de två säger så självklart när de får frågan om de är rädda för döden; ”Nej, absolut inte”. Att när man varit nära så vet man att det kommer bli bra, kanske till och med bättre. Av en slump träffar jag sedan Birgitta. Hon sitter på en mässa och signerar sina böcker 100 samtal med Claes. Det visar sig att Claes är hennes avlidna svärson och att han kontaktat henne från andra sidan för att berätta hur det är där. Vet han hur det är, där, i döden, frågar jag. Ja, precis, han berättar allt, säger hon.

Men Claes och Birgitta, deras samtal om döden är för privat på ett sätt. Jag vill prata med någon själv, någon som kan berätta om det där vi alla kommer utsättas för. Den där stunden då vi går från att vara levande till att vara död, dödsögonblicket. Liksom knacka på, på andra sidan och fråga hur det var att ta sig dit. Är det en tunnel av ljus, eller svart, eller olika för alla? Och när jag får svar, kan jag då rekonstruera det ögonblicket för oss alla att uppleva utan att faktiskt behöva dö? Kan vi bli mindre rädda för döden då?

Ett halvår efter att jag träffat Birgitta går jag en kurs i Psychic och Spiritual Art hos ett medium. Jag tänker att mitt uppdrag är att träffa någon som kan berätta hur det är, det där dödsögonblicket. Men istället träffar jag Björnen, och honom känner jag sedan förr, vi träffades för fem år sedan när jag gjorde mitt examensarbete från Konsthögskolan Valand. Då när jag blev kontaktad av Roy Orbison. Nu berättar Björnen att alla dödsögonblick ser olika ut, sedan visar han mig mitt. Det är fantastiskt. När jag öppnar ögonen försöker jag rita av det jag sett, det går inte med min vanliga rithand men när jag byter till vänster går det direkt. På ett vitt papper finns nu mitt dödsögonblick. Inget alls att vara rädd för, snarare ett ”Yeah!” som Magic Mikes strippvänner skulle ha sagt. När kursen är slut är jag diplomerad Psychic Artist, jag ramar in diplomet och hänger det på min vägg.

Nu tänker jag hjälpa dig att se ditt dödsögonblick. Om du vill.

//Pernilla Ljungkvist/The Psychic Artist