Bild: slimmer_jimmer/Flickr Creative Commons

Goda hycklare är vi allihopa

”Använd nätet för att visa vem du är och vad du är bra på.” Så skrev Metro Jobb i en peppande artikel 2015.  Men ända sedan sociala medier gjorde entré i våra liv har vi lärt oss att förfina bilden av oss själva till något som skulle kunna liknas vid ett personligt varumärke. Vissa har gjort det till ett jobb som influencers, medan andra håller det mer på en hobbynivå. Med Instagram som härskare för jagets reklampelare har vi i snart ett decennium ägnat oss åt att polera ytan gällande allt från inredning och mode till hälsa och politik för vår egen cyberpersona.

Fast har vinden ändrat riktning med åren? Fokuset för hur vi porträtterar oss på sociala medier tycks har skiftats från det perfekta yttre till det perfekta inre. Moral är det nya magrutor.

Vi förväntas nu av våra medmänniskor i en helt annan utsträckning visa att vi tar ansvar för oss själva, vår egen hälsa och personliga utveckling, vår konsumtion, våra ordval och våra handlingars påverkan i flera steg framåt. Detta ackompanjeras av ett tungt ansvar för samtliga grupper i samhället och hela planeten Tellus överlevnad. Samtidigt får vi inte framstå som stela eller forcerade, utan ska ha en skön och avslappnad attityd till livet. Carpe diem-bokstäverna kanske är ute ur huset, men kvar i hjärnan.

Det nya sättet att vara duktig på verkar vara ett ideal som skulle kunna liknas vid den antika filosofins fyra kardinaldygder: klokhet, rättvisa, tapperhet, och måttfullhet. Och ansvarstagande är bra. Det är en fin förändring vi ser. Samtidigt lever det gamla polerade idealet kvar parallellt med de nya förväntningarna för många av oss.

Men går dessa verkligen att kombinera? Eller i alla fall kombinera utan att vara en hycklare?

Det verkar inte så.

För fem år sedan postade man en selfie från gymmet med texten “Nu kör vi! #aldrigvila”. Nu försöker många istället jobba stenhårt för att behålla en hand i varje syltburk. En likadan bild från gymmet postas, men nu är tonen i bildtexten annorlunda. Man slänger in en självironiserande rad, såsom “detta suger och jag går aldrig hit igen” eller “inget får mig att må så bra som ett svettigt pass” för att finta kroppshetsen och betona att anledningen till gymbesöket var att boosta den goda hälsan. Detta görs kanske i ett försök att visa att alla inte måste träna, eller för att minska risken att det uppfattas som kroppshets. Men resultatet blir platt, oavsett hur man försöker rädda upp sin osvettiga bild från gymmet kvarstår faktumet att någon ser bilden och känner sig dålig. Det är inte för inte som 41 % av svenskarna, enligt en undersökning av Sifo för Adobe, tycker att träningsbilder är den absolut värsta typen av bild att se i sociala medier.

En studie om kroppsideal och sociala medier från Luleå Tekniska Universitet visade att användningen av sociala medier kan ha negativ inverkan på kroppsuppfattning och självbild generellt. I undersökningen framkom att man jämför sig inte bara med andra (kvinnors) kroppar utan med (kvinnor) i allmänhet vilkas utseende och person är motsatsen till dem själva. Detta utlöser inte helt otippat den så bekanta känslan av otillräcklighet och leder inte sällan till att många ändrar sina tränings- och kostvanor samt försöker framhäva sina bästa sidor just för att efterlikna idealet. ”Använd nätet för att visa vem du är och vad du är bra på” slår till igen.

Vi driver själva ett Instagramkonto under namnet personligoutveckling där vi gärna skyltar med dekadens, bristande privatekonomisk kompetens och generell oförmåga att stå stadigt i livets motvind. Genom att dela med oss av våra egna tillkortakommanden hoppas vi kunna få någon att slappna av, eller kanske dra lite på smilbanden. Det ligger också i linje med den omvända självhjälpsbok vi just skrivit på samma ämne, men vid frågan om vi ska använda våra privata konton för att marknadsföra oss själva i bokens namn är vi båda tveksamma. Det skulle kräva att vi löper linan ut, och bannlyser både finskor och söndagsansiktsmask från Instagramflödet. Men det är vi inte beredda att göra. Även vi vill hålla möjligheten öppen för att visa glansen från den polerade ytan.

Allt måste inte vara så svart eller vitt, skulle man kunna invända. Och det är ju helt korrekt i sak, men frågan är om det egentligen bara är ett sätt att rättfärdiga att vi alla är slavar under det enormt starka sociala medier-ideal som påverkar oss varje sekund och minut. För det är kanske så att vi, trots att vi alla har egna plattformar att göra precis vad vi vill med, till syvende och sist ändå tycker det är lättare att passa in i den tillrättalagda gruppen än att stå upp för klokhet, rättvisa, tapperhet och måttfullhet?

Semestern är kanske det vi har allra svårast att hålla utanför sociala medier. Självklart kan det vara svårt att motstå att dela med sig av bilden som uppstår när man ligger i horisontellt läge på solstolen och ser de gröna palmbladen svaja högt uppe i skyn med den blå himlen i bakgrunden. Men hur ska vi egentligen göra nu när palmerna måste föregås av en koldioxidspyende flygresa? Tellus är under attack, men vi kan ändå inte motstå att ansluta till trupperna? Här har vi enats om att vi är förlåtna och skippar förmodligen en ursäktande bildtext. Det kanske godtas för att vi har ingått en gemensam allians där you just don’t mention the flight. Men för den som valt att ta tanken längre än näsans tipp går det paradoxala inte att missa. Ena dagen står kampen för återbruk i brand och man springer arslet av sig till källsorteringen, medan andra dagen är det gröna palmer och en bildtext som lyder: ”Livet. Solen. Tacksamheten.” som skjuts ut i flödet.

Det verkar som att den nya strävan efter att bli en dygdig cyberpersona inte räcker hela vägen fram. Det enda rättmätiga sättet för den “goda människan” att hantera sociala medier tycks vara att helt avsluta användningen av sociala medier. Något vi såklart inte är beredda att göra, eftersom det ju är kul och vi får kickar. Och där är cirkeln sluten. Den goda människan är inte beredd att vara den goda människan. Så vi kan sluta med ursäktande bildtexter och byta ”du är bra som du är”-lappen på spegeln till en där det står “du är som du är” och börja acceptera det istället.

Bekräftelsebehovet som tidigare rattade de sociala medierna enväldigt har fått sällskap i förarhytten, av cyberhycklaren. För det har blivit dags att erkänna det nu, att goda hycklare är vi allihopa.

-

Amanda Kallin och Tina Mannegren, författare till boken Gå Vidare är Silver – Älta är Guld

Hör av dig!

Har du något du vill tipsa oss om på ADA, eller kanske bara har synpunkter på något vi publicerat på hemsidan. Maila gärna oss på info@adasweden.se




logo

Hej!
Fyll i formuläret för information och inbjudningar från ADA.
Vi skickar grejer max 1-2 gånger i veckan.
Du kan avanmäla dig när som helst.
Vi ses!
//ADA

* Obligatoriskt fält
Uppgiftslämnandet genom detta formulär betraktas som ett samtycke till personuppgiftsbehandling enligt personuppgiftslagen (PuL).

× Stäng