När jag fick frågan om att göra en branschspaning om illustration så frågade jag runt lite bland kollegor – vad ser man mycket av just nu? De svar jag fick var inte direkt några nyheter, det känns som att flera rådande manértrender har regerat länge: modeteckningsakvarell, blyertspennor, collage. Screeneffekter i datorn, det finns massvis med tutorials på nätet hur man får sin bild att se ut som den kommer från en skrynklig 60tals tidning. Att manértrenderna håller i sig så länge och är på sätt och vis lite trist, det betyder att man inte ser illustration så ofta att man tröttnar.

Att trender inom illustration är provocerande för vår yrkesgrupp, det kan man märka om man försöker diskutera det. Det sätter fingret på det kommersiella, att bilder görs på uppdrag och inte alltid ur själens djup.

En speciell grej är den där symbolen; grejen, djuret, saken, som alla tycks teckna samtidigt. Den som syns i konst, på tygväskor, på affischer, i reklam, överallt.

Tänk nu på ugglor. Hur många ugglor fanns det i illustrationer, gulliga bilder, inredningsdetaljer för fem år sedan. Idag skulle jag säga att ugglan är död. Mossig!

Trekanter och palmer? 70-tal och så en liten sväng i början på 2000-talet. Diamanter? 80-tal och lite 2005. Säg gärna emot! Vad är det nu? Jag vet inte riktigt, det där är så svårt att få syn på förrän det håller på att gå över. Det kan vara svamp, gran, snigel, ja det är nog något från naturen.

Snarare maneter än paraplyer iallfall.

En starkt personligt maner som blir populärt är förstås en kommersiell hit, du är originalet, de som blir inspirerade och försöker följa efter är kopiorna. Risken är bara att om du jobbar ihjäl dig och syns överallt så kommer du vara helt utsliten efter något år, inte bara trött utan även passé. Men det kan löna sig att inte ge upp utan fortsätta hålla fast vid sitt, se bara på Jane Bark som kommit tillbaka stort efter att ha varit ganska osynlig under 90-talet.

Jane Bark är otroligt duktig och realistisk tecknare. Duktig och realism är överhuvudtaget bra just nu. Duktig kan också betyda: här syns det att jag har lagt ner väldigt många timmar på att göra tusen små streck med min blyertspenna. Man vill gärna att det ska synas att det finns riktiga penslar och färg och pennor med i processen. Att vara duktig på Illustrator eller Photoshop, ja det är förstås alltid bra, men då gäller det att använda det så att det ser arbetat ut. Det snabba skissartade, det som är helt tecknat i datorn, överhuvudtaget att Adobe har varit med och bestämt hur bilden ska se ut, det är inte så hett. Eller jag menar: inte så hett just nu, för någongång i framtiden så kommer det ju se otroligt retro ut.

Den maktlöshet som äldre illustratörer ibland känner över att teknikutvecklingen springer ifrån dem kan jag förstå, men jag önskar att de kunde ta till sig att att alla gamla sätt att göra bilder på är grymt i ropet, från handtryckt screen till uppspända akvarellpapper. Det pågår ett återknytande till hantverkstraditionen som nog är nödvändig för att komma framåt.

Det svåra med det här är att det inte finns pengar att betala timlön för allt pillande. Jane Bark fick lika mycket för ett uppslag i tidningen Femina 1975 som hon får nu, det säger en del om arvodenas utveckling.

Kanske var det så att fintecknandet tog fart efter den famösa ”skruttteckningsdebatten” i tidningen Tecknaren i slutet av 90-talet. Redaktör var då Lena Andersson, journalist och författare som nu skriver krönikor i DN. Detta hände i samband med att Stina Wirsen fick jobb på DN och drog med sig kursare från Konstfack och äldre trogna illustratörer fick maka på sig. De äldre var oerhört upprörda – de nya kunde ju inte teckna! -De tecknar som man gjorde på 50talet, fast sämre, sa en annan röst. Det som är bisarrt för mig idag är att Stina Wirsen själv ansågs vara en av dessa skruttiga. Själv har jag svårt att tänka mig någon skickligare. Jag tror att det var Slas som var originalskrutten som då var förebild för många av dem som då gick på Konstfack. Döm om min förvåning när jag häromdagen hade en ny skruttecknardebatt med några serietecknare. Här handlade det om realistiska berättande äventyrsserier jämfört med politiska serier som får mycket utrymme på kultursidorna. De jag diskuterade tyckte att det var grovt orättvist, de politiska kan ju inte teckna!

Jag förstod inte riktigt argumentet, jag invände:
-Men teckning är som sång, en del sjunger opera, andra growlar!
-Kvinnliga politiska serietecknare tjänar oförtjänt mycket per timme eftersom de tecknar så snabbt, hette det då.
-Du menar att deras böcker med serier borde kosta mindre? frågade jag då. Nej så var det tydligen inte man tänkte.

Sanningen är väl att serietecknare för det mesta tjänar väldigt dåligt och i undantagsfall väldigt bra. Själv är jag barnboksillustratör, tidningsillustratör, ibland gör jag läromedel, ibland är jag projektledare. Jag tjänar nog som en förskollärare kanske, hur mycket jag jobbar har jag inte alls koll på. Tecknare och grafiska formgivare är den yrkesgrupp bland konstnärliga yrken som oftast har egna företag. Men det här är ju inte en trend, för såhär har det alltid varit. Men trenden är att vi är på väg in i ett mer amerikanskt system med mindre kollektiva avtal och mer av ”stareconomy” dvs att många får chansen till en låg ersättning, och ett fåtal lyckas och tjänar mycket. Jag tänker mig att den effekten är starkare ju mer man som person hänger ihop med sitt skapande, som det är för serietecknare, som ofta är kändisar, än, låt oss säga läromedelstecknare.

Att visa upp sina bilder har aldrig varit lättare och billigare än nu, nätet är en välsignelse för alla blyga tecknare som tidigare satt hemma på sina kammare, tecknade kaniner med mycket päls och väntade på att en uppdragsgivare skulle komma in och snubbla över dom. En fin bild som många tycker om kan snabbt bli viral och jag gissar att vi är många upphovsmän som har slutat läsa kvällstidningar på nätet när man är trött och oinspirerad och istället kollar lite på Ffffound, FPO eller någon blogg eller illustratöragents sida. Min favorit är Heart agency i England.

Jag har tänkt många gånger att jag istället borde gå till mina egna gamla bilder. Blir man inspirerad då så kommer man ju i alla fall ihåg hur man gjorde. Ibland är det ett kort avstånd mellan att vara inspirerad och känna sig som en klåpare.

En vän till mig fick med en bild på en sån där internationell inspirationssite härommånaden. Jag trodde att hans namn skulle försvinna ganska kvickt i en sån där viral process, men han hävdar motsatsen. Samtidigt som upphovsrätten struntas i ganska friskt så verkar folk vara alltmer medvetna om att de struntar i den, när de t ex bloggar är de ofta noga med att ange namn.

Själv har jag alltid varit dålig på att vara trogen mitt manér. Det känns lite kasst, som en dålig karaktär ungefär. Lätt på foten. Men jag blir så inspirerad när jag ser något nytt och fint, jag vill också prova på samma sätt. Tyvärr (eller som tur är kanske) så tycker jag inte att det där med att ge sig på att testa manér som någon annan har uppfunnit har funkat särskilt bra. Det ser alltid ut som att det är jag som har tecknat ändå. När jag vikarierade på GP ett kort tag i slutet av 90-talet så älskade jag att jag fick teckna på alla möjliga sätt: barnsligt till barnsidan, skojigt, collage, realism, rättegångar, varje dag nya olika bilder. Det där är faktiskt ren tecknarglädje. Men kommersiellt, nej det är det nog inte.

Helena Bergendahl.Jag är 46 år och har arbetat som illustratör sedan jag gick ut HDK -95. I många år var jag fast tecknare på Dagens samhälle. Nu arbetar jag mer och mer med barnböcker och läromedel. Jag är också projektledare för ett barnbiblioteksprojekt i Georgien och för Göteborgs cykelfestival.