Lejonen ryter alltid i Antwerpen
Månadens PostPetra Dokken, Antwerpen, Belgien
Han är arkitekt, en omskriven och nytänkande sådan. Vi kan höra lejonen ryta. Kontoret ligger ett språng från stadens zoo, Antwerpens zoo. Här är inget en paradox, inte heller disparat - utan olika delar som tillsammans skapar en helhet.
Antwerpen ligger i Belgien, inte i Holland som är en vanlig missuppfattning. Mycket nära Holland men fortfarande Belgien. Norr om Bryssel är landet flamländskt, söder om Bryssel franskt. Spänning, inte krig. Min taxichaufför skrattar högt och rycker på axlarna.
Jag romantiserar i min text och skriver att "allt som hör det goda livet till finns här, inom gångavstånd" - vid första anblick en städad och kanske konservativ håla. Men istället en historisk hamnstad, med Europas andra största hamn, och omkring en halv miljon invånare. Matkulturen bär franska förtecken medan arkitekturen kan sägas ha flamländsk dominans. Staden har sparat de sköna historiska fasaderna och kompletterat med ultramoderna byggnader. Lämningar från guldåldern får stå kvar och dölja det moderna innanmätet. Stråket längs floden Scheldt visar arkitektonisk variation, längs hela kajens längd förändras husfasaderna. Huis van Roosmalen, det svartvitrandiga, får agera eloge till dem som styr och ställer, till dem som signerar byggloven med kreativ frihet.
Den zoologiska parken är hem åt tigrar, elefanter och giraffer. Ett zoo med anor i 1800-talet rimmar inte alls med etologisk hållbarhet men trots detta är flera av avelsprogrammen framgångsrika. Djuren kan bland annat räkna tåg. Alldeles intill ligger den magnifika centralstationen som precis har byggts ut och om, självklart har man sparat den gamla delen och byggt till en ny. Funktion och skönhet, gammalt och nytt. Utanför centralen börjar diamantkvarteren; de trånga, mörka, judiska gränderna. Juvelbutiker vägg i vägg - traditionen är gammal och idag sker så gott som all handel med rådiamanter här.
Lejonen, arkitekturen, diamanterna.
Det är fjärde gången jag besöker Antwerpen. Antwerp Six lockade mig hit. Eftersom belgiska namn är svåruttalade kallade sig en grupp om sex modeskapare i början av 1980-talet sig för "Antwerp Six" när de reste över till Londons modevecka. Gruppen bestod av Ann Demeulemeester, Dirk Bikkembergs, Dries van Noten, Dirk Van Saene, Marina Yee och Walter Van Beirendonck, alla examinerade från modeskolan i Antwerpen. Martin Margiela anses ibland vara den sjunde medlemmen i gruppen. Att de alla skrivit om modehistorien är nutidshistoria.
Förälskelsen från mitt första besök djupnar till en lojal vänskap, utan att tråka ut. Nästan undantagslöst är alla de stora belgiska modeskaparna staden trogna; de har ateljéer här, hem och flaggskeppsbutiker. Modenatie är en hel byggnad dedikerad mode, det är staden som ställt upp med huset. Här finns den knivskarpa modeskolan, modeinstitutet samt modemuseet (visar just nu det träffsäkra retrospektivet Maison Martin Margiela 20 The Exhibition, 12 september 08 - 8 februari 09). En handfull modeskapare, konstnärer och intellektuella är både hjärta och hjärna bakom Modenatie. Det krävs inte många, men det krävs några för att något ska hända. Blod, svett och antagligen tårar.
Hur äventyrlig arkitekturen eller avantgarde modet skapat i Antwerpen än är utgår det alltid från en tradition, vilket gör det beboligt, och bärbart. Liten håla, eller en metropol med bykänsla - lejonen ryter alltid i Antwerpen.
Petra Dokken är frilansskribent, vagabond och redaktör baserad i Göteborg. Det är utifrån möten med människor hon återberättar skärvor av verkligheten, människor hon möter på sina resor. Resor till metropoler såväl som byhålor. www.dokken.se
