Under de senaste åren har jag in min konstnärliga praktik fokuserat på ett av måleriets fundamentala verktyg — penseln — och under arbetets gång har detta verktyg visat sig vara betydligt mer intrikat än mina initiala förväntningar. Det gestiska penseldraget kan ses som ett indexikalt tecken av en annan individ och kan läsas som ett intimt spår av imperfektion och sårbarhet, likt ett öppet sår som aldrig är redo att läkas. Men, i takt med att stråkets bredd ökar verkar närvaron av det mänskliga sakta men säkert avdunsta och omvandlas till något digitalt eller mekaniskt. Denna förskjutning i vår perception understryker penselns förmåga att klyva vår upplevelse av en intim kontakt med en annan människa till något främmande, avlägset och oåtkomligt.