Foto: Mai Palmberg

Zimbabwe's Göteborg

Mai Palmberg, Bulawayo, Zimbawe

Nej, Zimbabwe har ingen hamnstad. Det är, som det heter på engelska, ett land-locked country, utan kust. Men Zimbabwe har Bulawayo, landets andra stad med sin egen historia och sin egen stolthet. Sitt eget kulturliv.

En del tror att kris slår ut kulturen. Jag tror att de inte har rest till Afrika. Kris har de flesta länder i Afrika, i ekonomiskt och socialt. Zimbabwe har dessutom politiskt förtryck. Låt oss besöka Bulawayo. I mitt huvud ekar en sång från en annan plats: ” I will take you to the streets of ...Bulawayo, I will show you something that will change your mind...”

Bulawayo är en stad, som lades ut för de vitas koloniala liv, med stora villaområden för de vita, och trångbodda förstäder för de svarta. Mokokoba är störst. Låga hus med pelare och träsniderier i centrum och rätvinkligt ställda gator, breda för de var gjorda för hästkärrorna. Staden grundades av Ndebelefolkets ledare efter det att de invandrat, bokstavligen och med vapen i hand, från nuvarande Sydafrika. 1893 ockuperade brittiska trupper staden och byggde en ny stad på ruinerna av ndebeles. På höstarna gnistrar träden himmelsblått av jacarandan som blommar på bar kvist. Idag finns en teknisk högskola och stora sjukhus. Och polisstationen.

Bulawayos kulturcentrum är National Gallery of Bulawayo. National avslöjar att det lyder under nationalmuseet i Harare, men de håller på att skapa sig en stiftelse för att bli autonoma.


National Gallery i Bulawayos centrum

The Gallery, som det kallas, ligger i en vit kolonial byggnad på en av huvudgatorna, som arbetare från den största svarta förstaden, Mokokoba, vandrar längs in till staden och jobben. De såg vita gå in och ut i byggnaden och drog slutsatsen att det var ett hotell. Så var det då, fram till 1990-talet, då museet insåg att det blev helt irrelevant om det inte kunde dra till sig svarta konstnärer och en svart publik. Den som började var Stephen Williams, den som fortsatte var den första svarta museichefen, författaren Yvonne Vera. Idag ser man mest svarta på öppningen av nya utställningar.

Yvonne Vera (1964-2005) den första svarta chefen för konstmuseet i Bulawayo

Det var inte bara ett beslut, som ändrade inriktningen. Det har också hänt något i Afrika, som inte verkar ha fått plats i vår afrikabild. Visst finns det fattigdom, visst har antalet fattiga ökat på många håll (Zimbabwe, Sydafrika, de flesta afrikanska länder). Men det finns också en växande medelklass, som med utbildningens hjälp söker sig ett liv i en afrikansk modernitet, med rottrådar till tradition och ett nätverk som spränger nationella och kontinentala gränser.

Denna medelklass kan läsa och köpa konst. Ännu gör de sällan det. Böcker anses för dyra, tavlor för svåra. I Bulawayo finns ett förlag, Ama Books, som tillsammans med det större Weaver Press i Harare, är de mest seriösa utgivarna av zimbabwiska författare. Båda drivs av vita par som brinner för böcker.

Museets konst i olja, akvarell, textilkonst, konsthantverk görs mest av svarta konstnärer. I en flygel finns rum, som konstnärer kan anhålla om att få använda som ateljé. När jag sitter på museets café, det enda och bästa i Bulawayo, är det ständig liv och rörelse på ateljélängan. Från caféet ser jag också den höga staty i metall, gjord av Adam Madebe, som bär namnet Looking to the future och föreställer en man med litet obestämt höjd hand. I klassisk skulpturstil är han naken, men inte kan jag se att det särskilt upphetsande. Dock var det en gång på 1980-talet för mycket för stadens fäder, statyn som hade vunnit pris för att stå centralt i Bulawayo blev förpassad till bakgården av museet.

Nu är censuren på gång igen, nu i september får jag brev från Bulawayo att statyn skall förpassas, vi vet inte vart. Skulptören, Adam Madebe, Zimbabwes bästa skulptör i metall, har för flera år sedan flyttat till Sydafrika, där får han uppdrag av sydafrikanska företag och myndigheter.

Den censuren kan man skratta åt, liksom att den unga konstnären Tafadzwa Ghetai är tvungen att måla över könsorganen på alla tavlor som skall med på nästa vernissage i oktober.

Men när konstnären Owen Masekos tavlor blev beslagtagna i mars och konstnären hotades med 20 års fängelse för att ha skymfat presidentens auktoritet så kan man inte skratta utan gråta. Det är så här, skriver the Guardians Afrika-korrespondent David Smith, så fort hoppet stiger i Zimbabwe så faller det platt mot hälleberget. Om och om igen.  Maseko hade målat tavlor, som minne av Gukuharundi, Mugabes krig mot påstådda rebeller i början av 1980-talet, just här, i trakten av Bulawayo. Det fanns kanske ett par hundra väpnade rebeller, som inte stödde Mugabes valseger 1980. Men Mugabe satte in styrkor, som tog kål på minst 20.000 i civilbefolkningen. Det är minnen som skapat öppna sår hos ndebele, som stämplades som opålitliga som folk. Konsten borde kunna fungera som terapi, med beslagtagningen strös mera salt i såret.

Om det inte vore för Gukuharundi (vars arroganta betydelse är att sopa skräp bort från marken) skulle jag säga att förhållandet mellan Bulawayo och Harare är ungefär som det mellan Göteborg och Stockholm. Men de stora skillnaderna är denna politiska historia, och en stor kulturell skillnad. Ndebele, som dominerar i Matabeleland, har ett språk och kultur som påminner lika mycket om zulu i Sydafrika (den talrikaste folkgruppen där) som finlandssvenskan påminner om rikssvenskan. Det betyder en annan sorts populärmusik i Bulawayo än i Harare, men lik den i Johannesburg. Den största etniska gruppen i Zimbabwe är shona, och de flesta i regeringen och det gamla ZANU-partiets ledning är, som Mugabe, shona.

Det är nu ingen fullständig klyfta mellan shona- och ndebelekultur, om ni trodde det.Vi vill så ofta tro så. Men det finns många blandäktenskap, det finns många som kan både ndebele och shona. Musiker som är populära i Harare, till exempel, är också populära i Bulawayo. De två största är fortfarande Oliver Mtukudzi och Thomas Mapfumo. Den senare, som är uttalat kritisk, har flytt till USA men kommer till Zimbabwe och ger konsert i Harare med jämna mellanrum. Mtukudzi är kvar men har bostad i Johannesburg och spelar in sina skivor där. Jag såg honom uppträda för fullt hus i Bulawayo för några år sedan, sex timmar fick man köa för biljetterna. Mtukudzi skriver mjuka texter med mycket underförstådda associationer. På shona, så det här vet jag av andra. En rad av hans låtar är på svarta listan i radion. Men alla kan dem.

Vi talar här mycket om etniska grupper i Afrika – stammar sade man förr och ibland ännu – i Afrika. Men man glömmer att etniska är vi allihop. Etniskt betyder inte svart. De vita i södra Afrika är en etnisk grupp. Jag träffar författaren John Eppel som hyllats för sin satiriska och självironiska bok Absent English teacher men hela tiden känner sig åsidosatt som vit och inte erkänd. Jag önskar att han kunde svälja sin bitterhet, men till många andra vill jag säga att vi måste sluta definiera vad som är afrikanskt efter hudfärg. Kultur i Afrika är kultur som skapats i Afrika, afrikaner är de som är uppvuxna i och lever i Afrika. Punkt.

Nuvarande chefen för National Gallery i Bulawayo är Voti Thebe. Han är själv textilkonstnär. Första gången jag kom till Bulawayo hade han ställt ut en docka i naturlig storlek, klädd i en vit bröllopsklänning bestående av uppblåsta kondomer. Detta var till internationella aidsdagen i december. Här i Sverige har aids försvunnit ur rubrikerna och ur medvetandet. I Zimbabwe och stora delar av Afrika (de icke-muslimska faktiskt) går aids med lien fortfarande, trots att bromsmediciner i princip finns.

 
Voti Thebe ser på sin kondomklänning

Låt oss besöka två andra stora kulturinstitutioner i staden. Först tar vi oss till Mzilikazi Arts and Craft Centre, där krisen har drabbat hårt, som i all undervisning i landet. Här har man gett utbildning sedan långt före självständigheten 1980 till begåvade svarta från förstäderna och många av Zimbabwes konstnärer började här.

Vi fortsätter till Amakhosi Cultural Centre, startad och ännu ledd av Cont Mhlanga. Centret ligger vid kanten av den stora förstaden Mokokoba och en stor del av verksamheten idag är riktad till förstadens barn, som får komma hit och göra egen teater. När jag intervjuade Cont Mhlanga skällde han först ut västländerna, jag minns inte för vad, och sen berättade han att centret hade byggts upp med framför allt norska pengar. Det omaka paret opposition och beroende går igen på många håll i kulturlivet. Cont Mhlanga var känd för pjäser som var kritiska mot Mugabes regim, men så plötsligt ställde Amakhosi Centre upp på den statliga TV:ns inbjudan till att ha regelbunden torsdagsshow. ”Är du tokig” utbrast de när jag frågade om du skulle spela de kritiska pjäserna. Så gick de in i ett beroende av den ZANU-ledda stats televisionen och bara de själva tror att de klarade det helt med integriteten i behåll.

När vi kommer tillbaka till nationalmuseet, för dit återvänder jag gång på gång,  träffar vi Danisile Ncube, en multimediakonstnär.

Han gör verk som får en att skratta. Han sålde tidigare sina verk i museets butik, 2002 var han en av de första zimbabwiska konstnärerna som insåg möjligheterna att sälja över Internet och skapade sig en egen hemsida. Men om infrastrukturen i övrigt inte fungerar så funkar inte Internet-försäljning heller. Om posten inte är pålitlig, om inflationen galopperar och ingen i utlandet vill ha zimbabwiska pengar, går allt i stå. Inflationen blev det stopp för när sedlarna fick triljoner i valör och regeringen plötsligt 1998 bara övergav landets valuta. Nu betalar man i USA-dollar eller sydafrikanska Rand i Zimbabwe.

Danisile Ncubes pengamaskin; en  sedelpress som spottar ut inflaterade ZIM-pengar, medan det brittiska ursprunget påminner om att Zimbabwe inte föddes utan problem

Men när jag träffade Danisile i november så hade han blivit mycket ekologisk och föga intresserad av att sälja. Kanske det var surt sa räven, för det kommer så få turister, som var de främsta köparna av både tavlor, skulpturer och installationer. Han säger: - Vi är långsamma här i Bulawayo, i Harare är de snabba. Men vi är bra.

Det sägs ibland att befolkningen varhelst man kollar i världen har en viss liten procent schizofrena. Jag undrar om något liknande inte kan sägas om konstnärlig kreativitet – överallt finns en liten grupp kvinnor och män som bara inte kan låta bli att uttrycka sig konstnärligt. Mot alla odds.

Innan vi åker vidare vill jag köpa hantverk av metallskrot. Jag beundrar dem som så snillrikt och skickligt använder t.ex. metallspån för att skapa stora, blänkande löss, ödlor eller svetsade fåglar med skruvad näbb. På den bruksort där jag har en fot i Finland ser jag aldrig en liknande kreativitet. De är väl inte tvungna.

Skall vi ta oss till Matopos Hills? Där Cecil Rhodes ligger begraven enligt hans egen önskan – engelsmannen som gav landet sitt koloniala namn, Rhodesia och som vann Sydafrika för britterna. Här är vackert, vi går upp för det långsluttande berget med alla färgers laver. Guiden talar oupphörligt och fullständigt okritiskt om Cecil Rhodes. Varför kunde inte censurviljan kasta sig över denna koloniala berättelse om den store vite mannen? Varför inte forma presentationen så den handlar både om historien och om idéerna om den gemensamma framtiden?

Vi tar den bekväma expressbussen till Harare, sex timmar tar det och man ser det ena igengrodda fältet efter det andra, vem tror att jordreformen var lyckad? Vi stannar vid den enda poliskontrollen efter den andra men vi får snabbt fara vidare (har någon mutats?). Kulturlivet i Harare får vi ta en annan gång. Huvudstaden måste inte alltid komma först.

Mai Palmberg är forskare och journalist och har rest till Zimbabwe ett flertal gånger, sedan 2002 nästan varje år och sedan dess med syfte att möta kulturskapare från alla fält. Det har lett till en samling intervjuer, nu arkiverade på Nordiska Afrikainstitutets hemsida som State of the Arts in Zimbabwe, Till bokmässan 2010 utkom boken KulTur i Afrika, redigerad av Mai Palmberg och Carita Backström, utgiven på Tranans bokförlag tillsammans med Nordiska Afrikainstitutet. Samtliga foton är tagna av Mai Palmberg

Hör av dig!

Har du något du vill tipsa oss om på ADA, eller kanske bara har synpunkter på något vi publicerat på hemsidan. Maila gärna oss på info@adasweden.se




logo

Hej!
Fyll i formuläret för information och inbjudningar från ADA.
Vi skickar grejer max 1-2 gånger i veckan.
Du kan avanmäla dig när som helst.
Vi ses!
//ADA

* Obligatoriskt fält
Uppgiftslämnandet genom detta formulär betraktas som ett samtycke till personuppgiftsbehandling enligt personuppgiftslagen (PuL).

× Stäng