Bild: Karin/ADA

Att bita sig fast

När jag tänker på hur länge jag bitit mig fast i ett frilansande skrivarliv blir jag svettig i handflatorna. För det är ju nu hela tjugo år sedan jag började. Alltså, skriva och få betalt för det. Känna att det här vill jag ägna mig åt. Jag var tjugofem år när jag satte igång. Jag hade varit i New York och sett en utställning på MoMA med Jackson Pollock och var alldeles vimmelkantig av lycka av att ha varit up-close med det där dramatiska, känslomässiga måleriet. Redaktörerna på Göteborgsposten gick hårt åt den artikeln. Jag minns inte om den publicerades. Men jag fortsatte skriva om konst. Det var som att springa i en nedförsbacke, det gick inte att stanna.

När jag tänker på varför jag biter mig fast i ett frilansande blir jag också lite fundersam. Anledningen är väl delvis helt enkelt att det inte finns några fasta anställningar på kulturredaktionerna att tala om. Men det är inte bara det. När jag har kontakt med vissa redaktioner är jag genuint glad att jag inte jobbar där. Stressen är obeveklig och icke-förlåtande och sipprar ut genom varje mejl. Men den ekonomiska aspekten av att arbeta som frilans är en ekvation som helt enkelt inte går ihop, något som fungerar när man bara har sig själv att tänka på, men knappast när man har familj och barn.

Och det är viktigt på ett helt annat sätt nu än det var förut, att lyfta fram sig själv. Och jag har aldrig tyckt att jag själv är särskilt intressant. Bara att skriva en presentation av mig själv till en artikel gnisslar och skaver. Är obekvämt. Vad är jag egentligen? ”Kulturskribent”? Eller bara ”skribent”? Den svåraste titeln att kalla sig, eller kanske den modigaste, måste vara ”konstkritiker”. Helst skall man ha ett aktivt Twitterkonto med flera tusen följare. Det har jag inte.

Jag har ofta känt att jag inte passar in. Att livet är svårt och konstigt. Men att jag med hjälp av skrivandet ändå kan fungera i tillvaron och förstå världen. Jag vill inte gå på pressvisningar och kladda runt bland kulturmänniskor och konstnärer och bli bedömd av en samlad kulturjournalistkår. För så känns det. Att jag blir kladdad på, och sedan okejad eller inte.

Däremot går jag igång på att möta människor och skriva om vad de gör. Det tröttnar jag aldrig på. Jag kan beundra konstnärer eller formgivare som berättar om sitt arbete för journalist efter journalist, utan att bli cyniska eller ironiska. Som verkligen vill berätta. Jag har aldrig tillhört ett nätverk eller haft ett regelrätt kontaktnät. Inte när jag bodde i Stockholm eller Göteborg, inte när jag var på väg att flytta permanent till New York. Och verkligen inte nu, när jag bor på landet i Norra Bohuslän. Jag har nog alltid tänkt att man för att ha ett nätverk måste välja sina vänner utifrån deras potential att kunna ge en jobb.

Jag kan inte skriva fort heller. Kan inte lämna ifrån mig en ofärdig text, om jag så får 10 kr + moms för ett jobb. Jag kan bli stressad och hetsad av redaktörer och då tokar jag till det; texten blir överarbetad, en halvmesyr.

Och trots att det är tjugo år sedan jag inledde min skrivarkarriär så måste jag varje gång jag börjar på en ny text - om det så är en intervju, ett reportage, en intervju eller en essä - göra det som för allra första gången. Det är som om jag uppfinner hjulet på nytt, eller lär mig hitta i en okänd stad, när jag börjar på ett nytt jobb. Eller för den delen, planerar och bygger en stad. Efter ett tag vet jag vad jag någotsånär vad jag har att göra. Vad det handlar om. Det gäller att med näbbar och klor bita sig fast. För förr eller senare kommer känslan av att någonting väldigt väsentligt faller på plats. Och det är en enorm befrielse.

-

Karin Faxén Sporrong, skribent och konstkritiker

Hör av dig!

Har du något du vill tipsa oss om på ADA, eller kanske bara har synpunkter på något vi publicerat på hemsidan. Maila gärna oss på info@adasweden.se




logo

Hej!
Fyll i formuläret för information och inbjudningar från ADA.
Vi skickar grejer max 1-2 gånger i veckan.
Du kan avanmäla dig när som helst.
Vi ses!
//ADA

* Obligatoriskt fält
Uppgiftslämnandet genom detta formulär betraktas som ett samtycke till personuppgiftsbehandling enligt personuppgiftslagen (PuL).

× Stäng