Intervju

Andreas Nilsson?

Publicerat 2014.01.09

  • Intervju
  • Reklam

Reklamfilmen The Epic Split för Volvo Trucks gjordes av Andreas Nilsson på uppdrag av Forsman & Bodenfors. Den har blivit enormt sedd och delad och det görs parafraser i långa rader. Den har till med blivit inbjuden att bli en del av Louvrens samlingar! Vi kontaktade honom för att få reda på mer om filmen och arbetet med den.

Hej, vad gör du Andreas?
Jag har semester.

Skönt! Hur har resan från smal konstfilm på Valand till stora kommersiella produktioner worldwide sett ut?
Linjär. Jag känner att det egentligen inte har hänt så mycket. Dagarna ser lite annorlunda ut men i grunden är det samma problem idag som då. Livet är som ett långt surrande vitt streck där man balanserar likt Linus på Linjen.

Vad är egentligen episkt, och hur uppnår man det?
Episkt, eller epic, är väl ett upphetsat utrop från en Amerikansk ungdom som just sett något imponerande. Kan vara en delfin som hoppar eller en ladugård som exploderar. Bäst blir det nog om man kopplar det fantastiska med att man adderar något allmänmänskligt. Att man spelar på människans inre luta av känslosträngar.

Musiken av Enya spelar en stor roll. Hur kom du fram till det valet? Hade du några alternativ?
Kom fram till det genom att lägga musiken till tagningen på inspelningsplatsen, precis efter att vi filmat det. När en av lastbilschaufförerna fick ståpäls och stuntkoordinatorn började gråta när de såg och hörde det så hade vi svårt att tänka oss ett annat musikstycke. Sen handlade det mest om förhandling för att få till det. Forsman har en bra förhandlare som heter Alexander Blidner. Han är även väldigt bra på primalsport.

Du är en underleverantör till Forsman & Bodenfors i det här fallet. Hur såg briefen ut? Vad ville man uppnå?
Briefen var att utveckla något till serien som F&B har producerat under några år. Ballerinor som går på vajrar och hamstrar som kör truck. Okonventionella tester och väldigt speciella och bra filmer. För att ta ett nytt kliv var det viktigt att göra något som pekade i en ny riktning och som inte kändes lika dokumentärt som tidigare utan tillåta något som var mer emotionellt. Något mer poetiskt, som en visuell haiku.

Ok, ha det så bra